Pelle med fart och fläkt

TEATER. Uppsala stadsteater, Stora scenen: Pelle Svanslös av Gösta Knutsson, dramatisering: Anneli Mäkelä, regi: Dennis Sandin.

En del av ensemblen i föreställningen med Shirin Golchin som Frida och Wayra Stavnes Monasterio i rollen som Pelle. Tillsammans med Klara Enervik och Madeleine Ferraud som Frida och Hulda Hulda. Musikanterna är Simon Edenroth och Joel Schmidt, vilka även gör Bill och Bull. Foto: Nadja Sjöström

Uppsala stadsteaters julföreställning Pelle Svanslös bjuder på fart och fläkt, högljudda rytmer och följer scenrevyns recept. Med scener på rad. Alltsammans rymmer starka färger och en hel del charm. Med skådespelare som håller uppmärksamheten hos allålderspubliken i ett fast grepp. Den är åtstramad sedan förra gången. Då i Gottsunda. Men även i sin nya tappning behåller den sin närhet till upphovsmannen Gösta Knutssons i mångas minnen välbevarade, diktade värld.

FÖRRA GÅNGEN var det i tältet i Gottsunda och Pelle hade sommarlov. Nu är han hemma hos sig. I stan. Inte i Åsgränd, där många av händelserna utspelar sig. Utan  i teaterhuset vid Kungsgatan. Jullov pågår och Stadsteatern ger Pelle Svanslös. Det är samma text som för två år sedan. De skickliga teknikerna har en del av pinalerna från då med sig. Med scenografin är det ingen större skillnad. En scen på scenen. I fonden Uppsalas skyline. Samme kritiker som vid det tidigare tillfället. Men rolllerna är så gott som nybesatta.

Gösta Knutsson är en av Uppsalas mest berömda kulturprofiler. Det var i slutet på 1930-talet som han först läste avsnitten i radio. De dröjde inte länge, förrän de kom i bokform. Inalles blev det 11 titlar. Anneli Mäkelä dramatiserade dem 1974, och det är hennes version som man utgått från. Med Dennis Sandin som regissör. Han brukar ha god blick för allt vad som kan hända på en scen. Premiär för några veckor sedan. Skådespelarna har haft en del trevligt att tänka på, när de gått mellan skinkan och julgröten och för sig själva kunnat memorera vad de har att göra.

NU ÄR DET DAGS för publiken att ha roligt åt vad Pelle Svanslös och hans medkattor ägnar sig åt. Där de busar med varandra, ibland är dumma, men ofta också väldigt snälla. Vilka äventyr, som de än råkar ut för. Snällast av alla är givetvis huvudkatten själv. Han saknar visserligen svans. Men det är inte hela världen. För vad som än händer, landar han nästan varje gång på tassarna, alla fyra. Och så kan han titta lite i smyg på Gullan från Arkadien. När de inte drar sig undan och är för sig själva. Sånt hjälper. Maja Gräddnos var ännu inte uppfunnen.

I den här scentolkningen har musiken, sången och rörelserna huvudrollen. Det blir ett ös utan dess like. Så fort de bara kommer igång. Pop och rock, rytmer, hårda och mjuka toner, polka och country. Många av dagens skådespelare är multibegåvade. De kan både tala, spela och sjunga. Ibland gör de det på samma gång. Det är en Pelle med fart och fläkt som möter den företrädesvis unga publiken. Och som det dansas! Fast om medföljande vuxna ger en kort sammanfattning om vad rollerna står för, är det nog inte i vägen. För här går det undan.

DET HAR BLIVIT en åtstramad föreställning med tyngdpunkten i de olika kattornas möten. Om man vill tala om pang på rödbetan, gäller det här. Måns försöker ta befälet och lyckas sådär. Bill och Bull, hans medhjälpare har väl inte alltid klart för sig vad de deltar i. Murre är den trygge bonden från Skogstibble och en av pjäsens verkliga tungviktare i Aksel Morisses gestalt. Efter årsskiftet tar Harry Friedländer över rollen. Wayra Stavnes Monasterio gör Pelle. Lite lagom aningslös och godtrogen. Blåögd i överkant. Tror alla om gott. Ibland går han på pumpen. Men de andras hjälpsamhet finns alltid intill.

Ändå är Jeff Lindström så där retsam, som de som själva kanske inte alltid mår så bra brukar vara. Simon Edenroths Bill och Joel Schmidt i rollen som Bull passar vid de tillfällena på att hävda sig, hos bägge deras sämsta gren annars. Shirin Golchin är en Gullan med sinne för det rättvisa i livet. Hennes främsta egenskaper är lika mycket empati som civilkurage. Men också i övrigt är det inte svårt att förstå, varför Pelle får ett särskilt gott öga till henne.  Klara Enerviks Frida och Madeleine Ferrauds Hulda Hulda, mobil hårfrisörska,  ger också ett synbart lyft till helheten. Och musikerna  Martin Höper och Nino Keller har det klös i klorna som strängarna ska ha.

FÖR EN HEL DEL av infallen svarar aktörer och musiker tillsammans. Påhejade av Dennis Sandin, får man utgå ifrån. Möjligen kommer kapplöpningen mellan kaninen och igelkottarna lite för abrupt. Åtminstone för de allra yngsta, för att de ska hinna fatta poängen. Men publiken är mer än väl med på noterna. Revyformen som väl annars ligger närmast, om man vill beskriva själva framförandet, passar utmärkt för att få största möjliga spridning för denna allålderspjäs.

Längden är också tillräcklig. Om för mycket där, brukar sådant ge sig till känna. En inlånad  medbedömande, lite äldre röst, hemmastadd i sifferbetygens värld, ville ge en stark 3:a. Det skriver han nog på baksidan till biljetten. Där ansluter sig även kritikern. Till detta charmfulla, färgrika och fartfyllda framförande. Det finns på repertoaren ända till en bit in i februari.

Bo-Ingvar Kollberg

Sidstycken.com

Uppsala stadsteater, Stora scenen: Pelle Svanslös av Gösta Knutsson, dramatisering: Anneli Mäkelä, regi: Dennis Sandin, scenografi och kostymdesign: Nina Fransson, musikaliskt ansvarig och kapellmästare: Nino Keller, koreografi: Jeff Lindström och Melody Sheikh Mantilla, dramaturg: Jonas Bernander, ljusdesign: Mats Öhlin, maskdesign: Per Åleskog. I rollerna: Simon Edenroth, Klara Enervik, Shirin Golchin, Madeleine Ferraud, Harry Friedländer, (Aksel Morisse), Martin Höper, Nino Keller, Jeff Lindström, Joel Schmidt och Wayra Stavnes Monasterio.