En stämningarnas afton

UR KULTURLIVET – musik: Uppsala Konsert och Kongress. Trettondagsafton med Uppsala Kammarorkester. Dirigent: Patrik Ringborg, solister: Sofie Asplund, sopran och Tobias Westman, tenor.

Sofie Asplunds skönsång och klättringar med rösten upp i de högsta registren höll publiken i ett fast grepp. Foto: Musik i Uppland

Det blev det lite återhållsamma och tankfulla anslaget som satte sin prägel på årets upplaga av Trettondagskonserten hos Uppsala Konsert och Kongress. Kanske var det samtiden som fick ett ord med i laget den här gången. Ändå var det ett upplevelserikt framförande som kom till stånd. De bägge solisterna Sofie Asplund och Tobias Westman fångade också sin publik lite mera på djupet än vanligt. En minnesvärd tillställning, hur som helst. Inför det kommande året.

DET FINNS OLIKA SÄTT, att börja ett nytt år. Till de bättre hör att göra det till musik. Om man inte hänger på låset, kan man vänta några dagar. Till trettondagskonserten hos UKK med Uppsala kammarorkester. Då blir glittrandet, som hör till, av det riktigt mångskiftande slaget. En tradition som snart pågått i ett par decennier. I år med Sofie Asplund, sopran och Tobias Westman, tenor, som gästartister. I ett framträdande som lämnade de allra yvigaste gesterna därhän. Omdömesgillt, med tanke på vad som händer i världen just nu.

Men inledningen saknade för den skull inte atmosfär så det förslog. Ett musikstycke i högsta fart, Accelerationen Walzer av valskungen själv, Johann Strauss d.y. Där det är som om tonerna skruvar sig in i musiken och bleckblåsarna flera gånger tar sig ton. Med vad som blir rena fanfarerna! Men sedan skönljudande Sofie Asplund i Solveigs sang ur Ibsens Peer Gynt. Hon hade lagt sin tolkning åt det spröda hållet, något som också kännetecknade musikernas följsamhet. Och i Griegs Jeg elsker dig fanns en hel del av den ödmjukhet som dramat också rymmer. Det är ju hon som räddar Peer ur hans övermod.

DÄRMED FICK OCKSÅ den återhållsamhet som genomgående bestämde konserten framtoning en tidig markering. I Stenhammars tonsättning av Runebergs dikt Flickan kom ifrån sin älsklings möte kunde till och med de trevande och hemlighetsfulla övertonerna i texten nå fram.  Och det med en orkester, där dirigenten Patrik Ringborg såg till att nyanserna även fick en musikalisk motsvarighet. Inte minst blev det på så sätt en de hörbara stämningarnas afton. Det nog allra bästa och minnesvärda i hela den på en mycket hög nivå genomförda konserten.

I Tobias Westmans tenorstämma hittade på ett liknande sätt även han en övertygande tillhörighet till det aningen återhållsamma greppet för det välvalda programmet. Alfvéns tonsättning Dofta, Dofta vit syrén var som prövade han tonfallen i sin lite försiktiga tolkning. Allra mest märktes i Tonerna att framträdandet hade sin utgångspunkt i själva dikten. I den ofta misshandlade sången,när man brassar på. Westman gick en motsatt väg än den vanliga. Nu framgick  det tydligare än någonsin att den handlar om lyssnandet inåt och är en meditativ dikt. Om musikens helande kraft. Också här bidrog det lyhörda samspelet med orkestern till den finstämda tolkningen.

TILL DEN BERIKANDE UPPLEVELSEN hörde också hur samspelta solister och orkester var den här gången. Och hur de därför tillsammans, som en enhet, svarade för det alltigenom goda helhetsintrycket. Det gällde också efter paus med utdragen ur en handfull operor, några med enbart orkester. Glinkas ofta spelade Uvertyr  till Ruslan och Ludmila blev till ett välavlyssnat samtal mellan stämmorna. Konsermästaren Jakub Nowaks solospel på violin i Massenets Méditation ur Thais innebar en välbalanserad högtidsstund med mästerlig artikulation. Rentav en av kvällens höjdpunkter.

Tobias Westman lät den skådespelande delen av sitt sångarjag ta över i några roller bl a ur Verdis Rigoletto. Med fast grepp och övertygande precision i sitt breda register och säkra tonomfång.  Något liknande måste också sägas om Sofie Asplund. Som Kunigunda i Leonard Bernsteins Candide passade hon på att lite i smyg dra in publiken, som fick en bakåtvänd, förstulen blick. Det hade nog inte behövts.

Hennes klättringar med rösten upp till de högsta tonerna och närvaro med sin sång på scenen,  som solist eller i duetter med Westman, hade den redan i ett fast grepp. Alla är värda högsta beröm denna kväll. Men den förunderliga klangen i Sofie Asplunds sopranröst, tillsammans med Jakub Nowaks eftersinnande fiolspel, blir för mig nog ändå de upplevelser som jag sätter främst, hittills under 2025. Så långt det nya året nu kommit.

Bo-Ingvar Kollberg

Sidstycken.com