Via rollernas hjärtan

TEATER. Uppsala stadsteater, Lilla scenen: Ett svenskt brott av Johanna Emanuelsson. Regi: Helena Sandström Cruz, scenografi: Daniel Åkerström-Steen.

Birthe Wingren och Valia Sapouna i föreställningen av Ett svenskt brott. Foto: Sören Vilks.

Det är i empatin, som instuderingen av Johanna Emanuelssons pjäs Ett svenskt brott på Uppsala stadsteater har sitt bärande, alltigenom mänskliga och mycket ömsinta tilltal. Och skådespelarna, som i sina enskilda rolltolkningar ger stuns åt och lyfter fram rena rikedomen av teaterkonst! Här går vägen från spelet på scenen till åskådarna genom skådespelarnas hjärtan. Det är så den här pjäsen möter sin publik.

LIKA DRASTISK som affischbilden är den nog inte med en vårdanställd, som blöder näsblod i närbild. Till pjäsen Ett svensk brott på Uppsala stadsteaters lilla scen. Ändå handlar den om människovärde, detta stycke debatteater om ett välfärdssamhälle i gungning. När den lyfter fram det ämne som bör ha företräde överallt just nu. Frågan om människovärde. Här med vården, som som ett av de mest avgörande exemplen.

Dramatikern Johanna Emanuelsson tar livtag och ett flerskiktat grepp på villkoren. Hon närmar sig temat från två håll samtidigt. Det ena innefattar de vårdbehövandes ofta allt annat är godtagbara villkor i vårdkrisens spår. Men samtidigt lyssnar hon sig fram mellan repliker, reflexioner. och berättelser hos dem som är satta att sköta jobbet.

FRÅGORNA STÄLLS lite allmänt. Men ingen kan säga annat än att de får en allsidig belysning. Demensboendet som tar plats i Daniel Åkerström-Steens enkla och allt annat än insmickrande scenografi, som utnyttjar rymden hos scenrummet, kommer till tals med tydliga och innehållsmättade spelplatser. Och då finns där också ett privathem på samma gång som en vårdavdelning med olika stationer.

Rollen Majken är sidbytare och dels undersköterska under en del av handlingen. Dels blir hon efter en arbetsskada själv patient, och får känna på lika mycket av vad vården i sig som lagstiftningen kring den kan innebära eller medföra. Det är ett inte helt lätt pjäsmaterial att göra livskraftigt på en scen. Men de sex skådespelarna i föreställningen ger puls, andning, och bakgrund, som räcker mer än väl åt hela det inte alla gånger så där utan vidare återgivna förloppet.

DERAS FÖRMÅGA, som på den berömda femöringen, att växla mellan sina olika roller är rena storverket. Här förfogar och visar Uppsala stadsteater fram ett halvdussin scenkonstnärer som fyller sina uppgifter så mäktigt och levande att man emellanåt baxnar. Så bra är de alla. I sina enskilda rollprestationer som i de kollektiva samspelen. Givetvis kan regissören Helena Sandström Cruz ta åt sig en del av äran.

Men det är skådespelarna i sina enskilda rolltolkningar som ger stunsen åt och lyfter fram rena rikedomen av teaterkonst! Alla i flera roller. Emelie Falk gör emellanåt en läkarsatir och en vitrockförsedd person, som varje åtminstone lite äldre patient mött någon gång. Sofia Rönnegård är snabbare än en vessla när hon med ett tygstycke i famnen hoppar ner i sin säng och med handen utsträckt ber om lite tröst. Valia Sapouna blir närapå min favorit i en scennärvaro som är helt självlysande.

SHADA SULHA FAR OMKRING som en tätting, alltid redo att bistå. Henne vill man springa upp på scenen och ge en kram. Malin Tengvard är en gnutta avvaktande, lite på sin kant, som någon alltid måste vara för ordningens skull. Och Birthe Wingren, den vårdbehövande mamman Majken, byter även hon mellan flera uppenbarelser. Och ger med sin vackra finlandssvenska även en poetisk klang åt framförandet.

Naturligtvis är det också en hel del allvar i föreställningen. Alltifrån sådant som har med ansvar att göra. Men också inlevelse och inte minst empati. Det är i den, som instuderingen har sitt bärande, alltigenom mänskliga och mycket ömsinta tilltal. Man sitter där och längtar efter ett samhälle, där människor av det här slaget fick styra politik, opinioner, vården och de olika formerna av sociala regelverk och lagstiftning.

Det här är en instudering, som man kommer på sig med att tycka om. Ännu mera än det  mesta man varit med om i teaterväg på länge. Det här är skådespelarnas pjäs. Och den går via deras hjärtan. När den möter publiken.

Bo-Ingvar Kollberg

Sidstycken.com

Uppsala stadsteater, Lilla scenen: Ett svenskt brott av Johanna Emanuelsson, Regi: Helena Sandström Cruz, scenografi och kostymdesign: Daniel Åkerström-Steen, kompositör: Anna Haglund, textdramaturg: Marie Persson Hedenius, föreställningsdramaturg: Jonas Bernander, ljusdesign: Mats Öhlin och maskdesign: Johanna Rönnbäck. I rollerna: Emelie Falk, Sofia Rönnegård, Valia Sapouna, Shada Sulhav, Malin Tengvard och Birthe Wingren.

En vårdavdelning, kök, tvätt, kontor och en lägenhet med soffa och dörr och sjuksal längst till höger får plats tillsammans med aktörerna i ensemblen i Daniel Åkerström-Steens scenografi. Foto: Sören Vilks.