TEATER. Uppsala stadsteater, scenen Ettan: Funeral of Lady Sapiens av Helle Rossing, som också är förestälningens regissör.
Färger, ljus, mörker och skådespeleri i oavlåtlig rörelse översvämmar scenen i Funeral of Lady Sapiens i Uppsala stadsteaters föreställning på Lilla scenen. Foto: Julia Mård.
För att uppnå det orgiastiska slutresultatet har dramatikern och regissören Helle Rossing greppat tag i och dragit skinnet ut och in på sig själv. Pjäsen heter Funeral of Lady Sapiens. Inflödet till hennes kreativa begåvning har också varit överväldigande, man kan tala om rena översvämningen. Skådespelarna i pjäsen svarar för svåröverträffade insatser i en uppsättning med rötter i teaterns ursprung i ett fjärran töcken. De är ständigt på bettet. Ingen slipper undan.
MYCKET KAN MAN GÖRA på en teater. Numera också gå på begravning. Våra liv omges av ceremonier. Från namngivning till sista smörjelsen. Sedan får vi inte vara med längre. Såvitt vi inte ingår i pjäsen Funeral of Lady Sapiens på Uppsala stadsteaters scen Ettan. Där försöker Helle Rossing med vad som närmast kan beskrivas som att dra skinnet ut och in på sig själv.
Det hör årstiden till just nu, att hylla, påskynda, stanna till i andakt inför eller allmänt fira vårens ankomst. Här gör man det på ett sätt som påminner om forna tiders utdrivning av kölden med värmens hjälp, få gudarna att ställa sig nådiga och göra jorden mottaglig för plöjning och sådd. Se till så att skörden blir riklig senare i höst. Ibland talar man om vetekornet som måste dö, för att nytt liv ska uppstå och spira.
MEN VÅREN ÄR OCKSÅ städningens tid. Röja upp, ställa undan, sortera och kasta. Allt har sin motsvarighet på det mentala området. Göra upp med gammal bråte, som ligger hindrande ivägen, blockerar, leder till depressioner. Kanske det tillstånd som brukar kallas för att gå in i väggen. Helle Rossing är en påhittig teaterkonstnär. Här har hon både skrivit manus och regisserat.
På samma sätt som hon öst ur myter, sagor och veckotidningarnas frågespalter, har hon också rumsterat om med scenspråket, varit längst in i garderoben, plockat ut, dammat av och försett sig. Ingen som ser föreställningen kan undgå, att tankarna också går till Rossings förra uppsättning Matrixen. Där blandades Platons grottliknelse med Descartes kunskapsfilosofi. Men samtidigt var tilltalet präglat av ett dockperspektiv.
KANSKE INTE just underifrån. Men vår mentala miljö överflyttad till dockteater. Och med den digitala verkligheten som den enda sanna och riktiga. Där fanns ett rött och ett blått piller. Vilket man nu skulle ta. I vilket fall en parallellvärld till vår vanliga. Med drömmarnas logik. Allt styrt av en omedelbarhet präglad av hedonism. Indisk mytologi fanns i bakgrunden till en värld, med de oklara och flytande gränsernas tillvaro. Inte så lite ett befrielsedrama för felprogrammerade hjärnor. Ur deras fångenskap till frihet.
De hysteriska utbrotten med vrål, oregerliga kroppar i närmast extatiska utlevelser, frustanden och bröl återkommer även i den här begravningspjäsen, utformad som en travesti på liturgin i sådana sammanhang. Tankarna går osökt till de Dionysosfester som ägde rum i teaterkonstens begynnelse. Dess upphov. Men steget är heller inte långt till en kollektiv regression. Kanske den som omfattar och plågar hela mänskligheten i vår tid. Pojkstreck och slagsmål i sandlådan. Som överförts till en global nivå. Lite värre saker nu. Än i antikens till en halvcirkel förlagda dramer.
MÖJLIGEN LIGGER beteckningen besvärjelse närmast. Om man vill karaktärisera allt i det överrika innehåll och den vidaste möjliga spännvidd på den mångfald som ingår i föreställningen. Det är teaterhistoria och iscensättningar från snart sagt alla århundraden, då teater dragit till sig en månghövdad publikskara. Från de mest skilda samhällsklasser. Människans desorientering och främlingskap är bara ett par av motiven. Här finns hur mycket som helst att ta fasta på.
Den åskådarskara som kan ta in allt som händer, finns säkert inte. Att skådespelarna orkar med sina, lindrigt talat, hur vidlyftiga uppgifter som helst är rena underverket. Och inflödet till Helle Rossings kreativa dramatikerbegåvning skulle om det var Fyrisån fylla och översvämma hela landskapet med bara bergknallen i Stabby och dess fornlämningar synliga ovanför ytan. Trummor, teaterrök, starka färger och ljussättning av effektivast genomtänkta, möjliga slag inramar föreställningen. På arenascenen en katafalk med kista, omgiven av det mesta som kan hittas i en välförsedd prylbod. Man kan undra om rekvisitören Josefin Wallerström tömt hyllorna alldeles nere i förrådet. Kors i taket. I bokstavlig mening.
KRISTINA ISSA som svarar för musik och ljuddesign låter den klämkäcka ”Du ska få min gamla cykel” ingå i sorgemusiken, tillsammans med åtskilligt annat, tonalt eller med välartikulerad sång. All barndomens bråte i ett människoliv förekommer högvis på scenen. Som ett bollhav. Tio guds bud hör till liturgin, men här kommer man snarast att tänka på psykologiska pionjärer som analytikerna Heinz Kohut eller Otto Kernberg, som vet en del om vad som påverkar vår uppväxt.
Det grymtas, krälar och kryllar lite då och då, den ofta omnämnda väggen som man kan gå in i är bara ett av ledmotiven. Det talas i telefon i en miniatyrscen med någon som sägs vara mamma och deltar genom ett hål i väggen. Där finns rent erotiska passager av det naturalistiska slaget, Hela havet stormar liksom Sax, sten och påse bildar hållpunkter i detta väldiga samhällsbrus på hög volym och som aldrig vill ta slut. Även utan de interaktiva inslagen skulle åskådarna ändå inte kunna smita undan i sig själva en stund.
DET SER SKÅDESPELARNA TILL, ständigt på bettet, oavlåtligt i dialog med varandra eller publiken. I rörelse. Den som ger det allra starkaste intrycket är nog Ester Claesson, som med sitt sätt att forma den roll hon tilldelats lämnar kvardröjande spår efter sig, att vara hela föreställningens mest levande hjärta och puls. Helt omutlig i sin förmåga att förstora sig själv som skådespelare till den kanske främsta nutidsrepresentanten av alla. Varje skiftning i hennes rolltolkning får sin självklara tyngd i ett minspelets mångfald som är alltigenom mästerlig.
Jeff Lindström drar på för fullt med sin förmåga att börja i rollens fysiska möjligheter, som den dansare han är, och tänjer sedan kroppsspråket till de nivåer där uttrycken hos honom ger uppsättningen en alldeles egen, extra dimension. Att se Lolo Elwin, tillsammans med de här andra skådespelarna, med vilka hon håller full verkshöjd, smälta in i samspel vars rikedom hon tidigare nog inte visat, ger glädjetårar. Över lag är det rena orgiastiken över hela den här trions uppträdande på scenen. Med konstnärliga prestationer av det svåröverträffade, oavlåtligt glänsande slaget, som nu. Då överser man gärna med det klyschiga ordsvallet på slutet.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com
Uppsala stadsteater, scenen Ettan: Funeral of Lady Sapiens av Helle Rossing. Regi: Helle Rossing, översättning: Hanna Nygren, scenografi och kostymdesign: Siri Areyuna Wilhelmsson och Toni Tora Botwid, musik och ljuddesign: Kristina Issa, dramaturg: Marie Persson Hedenius och Jonas Bernander, ljusdesign: Pontus Eklund, maskdesign: Sofia Långdahl. Skådespelare: Ester Claesson, Lolo Elwin, Harry Friedländer, Kristina Issa (musiker) och Jeff Lindström m fl.