TEATER – OPERA. Uppsala stadsteater/Folkoperan: Trollflöjten. Musik: Wolfgang Amadeus Mozart, libretto: Emanuel Schikaneder, översättning: Alf Henrikson.
Två av de välljudande rösterna i Folkoperans samarbete med Uppsala stadsteater. Clarice Granado som prinsessan Pamina och Johan Schinkler som tempelherren Sarastro. Foto: Mats Bäcker.
Det har blivit en föreställning som passar väl in i årstidens våryra, när Folkoperan flyttar in på Uppsala stadsteater med föreställningen av Mozarts Trollflöjten. Det är sång och musik och talscener som pockar på uppmärksamheten. Riktigt samstämda är de olika delarna dock inte i en uppsättning som svävar på målet. Nog för att där finns både upptåg och sällsamheter. men det riktiga vårruset vill inte riktigt infinna sig. I dragkampen med naturens pågående fägring tar nog den senare hem spelet.
DET ÄR KRIMINALDRAMA, det är tävlingar, några larmar och gör sig till, ibland blir vi lite rädda. Och här och var är det barnteve för vuxna. Precis som en vanlig svensk vårkväll i tv-soffan. Men ett snäpp upp den här gången. För det är levande teater. Eller ännu exaktare: sångspel. Och en knippe föreställningar maj månad ut blir det, när Folkoperan tagit över Uppsala stadsteater.
Mozarts älskade Trollflöjten har redan haft en spelperiod på hemmascenen. Nu tampas den med vårkänslorna om intresset hos den opera- och teatersynta publiken på Stora scenen vid stadens egen Kungsgata. Och nog finns det musik, händelser och gestalter så att både Carolinabacke och Kvarnfall hamnar i skymundan. Här sker upptågen dock under mera organiserade, lössläppta former.
REGISSÖREN ÄR FRANSK och vet en del om våra årstidsberoende stämningsväxlingar. Därmed skulle både kärlek och frihet kunna stå på banderollerna. Han heter Stéphane Braunschweig. Så sätter man igång med prins Tamino, som går vilse i sin skog, möter en orm och svimmar. Damerna visar en medaljong med Paminas bild och förvecklingarna börjar. Programmet redovisar intrigen och den bör man nog ha läst innan. För här kommer sällsamheterna slag i slag. Och allt är både förunderligt, monstruöst och utspelas såväl över som under jord. Lite teateråska hör också till.
Braunschweig har samarbetat med Alexandre de Dardel i scenografin och även om man nog haft en fågelbur i åtanke, blir det ändå mest inhägnad à la tennisbana. Med musikerna placerade bakom spelplatsen. Det är givetvis inte problemet, men antyder ändå svagheten i föreställningen. Att hitta en bärande dimension åt framförandet. Och en sådan är svår att uppnå, när musiken inte blir huvudperson utan gör halt en bit innanför rampen. Uppsättningen svävar på målet och får en slagsida åt talteatern, som librettot inte riktigt håller för.
SÅNGARNA ÄR naturligtvis utmärkta. Men att de på så sätt blir mest endimensionella förtar naturligtvis magin i en iscensättning, där de övernaturliga krafterna har det kanske största inflytandet. Allra svårast får Johan Schinkler som tempelherren Sarastro efter paus, vars höga tankar om livet huvudsakligen stannar vid deklamation. Det hjälps inte upp av att musiken i övrigt också alltför ofta hamnar i bakgrunden. Och då alltså inte bara i bokstavlig mening.
Karolina Anderssons Nattens drottning ger naturligtvis med sin hämndaria lite extra tryck åt framförandet. Endre Aaberge Dahl börjar lite splittrat, med hittar allt eftersom fram till en Tamino, som visar att kärleken nog ändå kan vara något att räkna med. Lucas Krügers Papageno har väl mest markkontakt av dem alla och besitter ett fysiskt spel som ger mervärde.
JOHAN SCHINKLERS BAS vilar stadigt i den smula verklighetsförankring som ändå finns. Hos Josef Törners Monostratos skymtar en psykologi innanför skinnet. Och Minna Tägil visar sina löpska talanger, när Papagena gör entré. I varje fall när hon får av sig gumkostymen.
Så var hamnar då den här föreställningen med kultur på scenen och en årstid utanför, som är på väg att explodera i markerna. Ja det blir nog ändå den senare, som tar hem spelet. Vid en slik jämförelse.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com
Folkoperan/Uppsala stadsteater: Trollflöjten. Musik: Wolfgang Amadeus Mozart, libretto: Emanuel Schikaneder, översättning: Alf Henrikson, musikaliskt arrangemang: Henrik Schaefer, dirigent: Henrik Schaefer/ Nathanael Iselin/ Teo Hillberg/ Jonathan Jennesjö. Regi: Stéphane Braunschweig, scenografi: Stéphane Braunschweig i samarbete med Alexandre de Dardel, kostymdesign: Thibault Vancraenenbroeck, ljusdesign: Marion Hewlett, mask och peruk: Therésia Frisk, videodesign: Anders Ekman, Nathanael Severin, dramaturg: Tuvalisa Rangström, konsertmästare: Emma Nyman. I ensemblen bl a: Endre Aaberge Dahl, Lucas Krüger, Clarice Granado, Karolina Andersson, Johan Schinkler, Karin Mobacke, Lovisa Huledal, Caroline Gentele, Kari Koskinen, Josef Törner, Minna Tägil och Joakim Larsson.