UR KULTURLIVET – Musik. Uppsala kammarmusikförening i Missionskyrkan. Stipendiatkonsert tillägnad Hulda Almkvist med stipendiaten själv, cello, och Askuka Nakamura, piano och Wilma Berglund, klarinett.
Hulda Almkvist är stipendiat hos Kammarmusikföreningen med egen konsert. Foto: Kammarmusikföreningen.
Att Hulda Almkvist är en cellist med goda utsikter att ingå bland vårt lands mest namnkunniga musiker på instrumentet framgick av den konsert hon fått som stipendium av Kammarmusikföreningen i Uppsala. Redan programvalet vid framträdandet i Missionskyrkan i måndags, tillsammans med Asuka Nakamura, piano och Wilma Berglund, klarinett, höll en hög nivå och själva musicerandet gav åtskilligt minnesvärt för publiken.
IBLAND UPPTRÄDER musiker tillsammans med sin allra bästa vän. Eller alltid. Om man tänker på instrumentet. Att den tanken har fog för sig, kom till fullödigast möjliga uttryck vid Kammarmusikföreningens konsert i Missionskyrkan. Med cellisten Hulda Almkvist och både försommarvärme och kvällssol.
I fjol blev hon dubbelt stipendiebelönad. Dels av Musikens Hus Vänner, dels av Kammarmusikföreningen. Hon har en gedigen utbildning. Den började i Uppsalas kulturskola. För närvarande tar Hulda Almkvist till sig det bästa som står att finna vid Musik och Operahögskolan.
DET ÄR INTE SVÅRT att inse att Ola Carlsson, en av eldsjälarna bakom Musikens hus som har ett fint stipendium uppkallat efter sig, säkert skulle både stampa i golvet, ropa Bravo och även resa sig i yvig respekt om han varit fysiskt närvarande. Till stipendiet hör ett konsertframträdande. Här dock det motsvarande i kammarmusikens regi.
Och programvalet fick nog många i publiken att känna sitt välbefinnande inombords växa. Inför denna redan tidigt i sin karriär av särskild uppmärksamhet välförtjänta stipendiat och musikbegåvning. När hon med stråken i hand och instrumentet i öm omfamning gav publiken musikupplevelser, som nog ingen utan vidare eller i första taget släpper ifrån sig.
DET INLEDDES i en stämning av förväntan, längtan och alltigenom samlad koncentration. För Kammarmusikföreningen är en sådan början rimligen den verkliga drömöppningen. Frédéric Chopin transponerad till violoncellformat! Pianot dock med som ledsagning, av säkra Asuka Nakamura.
Alldeles i början fyllde tonerna kyrkorummet lite trevande och med djupa andetag. Hulda Almkvist med blicken ofta riktad uppåt såg efter, att de tog vägen åt rätt håll. Sedan pulsbetonad musik i en framåtrörelse. I jämn fördelning mellan de båda instrumenten.
Så kom också samspel, att bli kvällens signum framför andra. I Nadja Boulangers Trois Pièces tog glitterdroppandet först initiativet. Men framförande väckte också intrycket, att det var hos en och samma musiker som pianistfingarna och den stråkförande handen hade sitt fäste. Där kan man tala om koordination!
OM ATT IGOR STRAVINSKIJ är så mycket mera än det tuffande lokomotivet i Våroffer, egentligen en engångsföreteelse hos kompositören, gav hans Suite Italienne klart besked. Stycket finns i baletten Pucinella med rötter i Commedia dell´arte. Det tillkom på 30-talet och är både tillbakablickande pastisch och modernism. Tala om sjungande stämmor! Så vackert i sina bästa stunder, att det kan få tårarna att göra sig förberedda. Musikteori förvandlad till skönhet. Passar bra i lärdomsstaden Uppsala.
I Felix Mendelssohns Sonat nr 2 i D-dur, första satsen, låg Hulda Almkvist och Asuka Nakamura på från första stund. In medias res, som det heter. De håller sedan kvar musiken i ett fast grepp medan instrumenten turas om att bära händelseförloppet. Av framförandet att döma, är lyssnandet till den andra ett viktigt inslag i deras musicerande. Här delade de lyhört utrymmet mellan sig.
FÖR AVSLUTNINGEN hade man kallat in spelskickliga klarinettisten Wilma Berglund i Ludwig van Beethovens Trio i B-dur för klarinett, cello och piano. Där blev det i stället grupparbetets dynamik som avgjorde utförandet. Utan att någon försökte smita. I kompositionen ingår en Adagiosats, som kan tävla om kvällens vackraste inslag. Det blir oavgjort mot Stravinskij.
Det är ett stämningsrikt stycke. Kanske starkast i sitt vemod, men också med självklar närvaro hos de delar som nöjer sig med att finnas i öppenheten gentemot nuet. När Hulda Almkvist i tydliga och hörbara svep låter cellon sträcka på sig i de sista takterna, blir hon med ens huvudpersonen för hela kvällen.
Och det var väl meningen också med den här stipendiatkonserten. Bättre och mera välljudande, kvalitetsbaserad inledning och öppning för det fortsatta musicerandet kunde hon knappast ha fått.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com
Kammarmusikföreningens stipendiat för i år, 2025, är Lisa Herlitz, oboe.