EN NY BOK. Lars Häger: Återseendet (Bokförlaget Edda)
Uppsalaprofilen Lars Häger är både folkbildare och poet. Foto: Fredrik Sederholm
Det är en berikande upplevelse att följa trådarna och spåren i Lars Hägers nya diktsamling Återseendet. Flykten från oss själva är ett framträdande tema i en mycket språkmedveten bok. Dikterna rymmer ett allvar som väl aldrig tidigare. Mångfalden av teman och motiv fyller ett brett spektrum med stämningar som berör. Man lystrar därför gärna till honom i hans redan i boktiteln formulerade inbjudan att vara med.
ÅTERSEENDET är Lars Hägers sjunde diktsamling med en självklar plats i den uppländska centrallyrik där Karl-Gustaf Hildebrand, Lars Lundkvist och även Lars Bäckström hörde till fixstjärnorna under förra århundradets senare hälft. Där har de stora livsfrågorna sin självklara plats tillsammans med tydliga och hörbara, mera vardagliga tonfall.
Hos Häger framträder en diktarröst som ger uttryck åt hela detta breda spektrum. Medan tyngdpunkten förskjutits från den ena boken till den andra har han koncentrerat både ämnesval och sitt språk till ett alltmer accentuerat allvar. Och det i en tid som annars ofta belönar det lättsamma, underhållande och snabbt bortglömda.
SÅ LYSER DET IRONIN närstående anslaget för dikterna den här gången huvudsakligen med sin frånvaro. Som en bruksanvisning för hur boken bör läsas fungerar i stället omslagets ansikte med en ung människas spörjande ögon. Det är också så titeln i första hand bör ses. Vilka är vi, vad gör vi med våra liv? Och vart tog alla högtflygande drömmar vägen? Dem som vi alla, mer eller mindre, nog en gång hade. På så sätt blir texterna samtidigt en manifestation lika mycket för saknad som delaktighet. Där det förflutna åberopas i vad som också är en inbjudan till läsaren att fylla på med egna minnen.
Det allra mest övergripande är det tema som skildrar den flykt från oss själva och den tomhet inombords som blir följden, som vi alla kan känna igen under tillägnandets gång. De flesta dikterna i samlingen är korta och mötet med dem ger onekligen impulser åt de flesta håll i vår mänskliga belägenhet. En dov sorg hör till grundstämningen.
MEN DÅ INTE FÖRLAGD till någon unik erfarenhet hos en särskild individ utan som en upplevelse, som utgör en av bokens gemensamhetstankar. Det betyder även att Häger gärna väljer mjuka tonfall och, i den mån de används, försiktiga bilder. Allt i en varsam infattning. Kanske för att just betona att det han skriver gäller både andras liv och det egna poetjaget.
Möjligen är själva inledningssviten undantaget. Där finns en hörbar sprängkraft inrymd i formuleringarna. När den återkommer blir det i spridda fragment och uttunnad. Över lag är han en påtagligt språkmedveten diktare den här gången. Man kan tänka sig att han räknar alla ord som vi använder för att dölja till en egen kategori.
MEN HAN FÖRSUMMAR för den skull inte att både tillgripa språkets metaplan och andra skilda funktioner för att hitta de nyanser som är viktigast i sammanhanget. Till vardagsspråket står Häger dock i ett mera avspänt förhållande. Det får vara ungefärligt, aldrig helt exakt, som något nödvändigt men tillfälligt. Framför allt aldrig slutgiltigt.
Så gör en poet, med en sådans fulla rätt, som fäster stort avseende vid det egna verktyget. Det var ett tag sedan den hanteringen stod i centrum i vår svenska lyrik. Han skriver om kärlek och mänsklig närhet, om empati, trygghet. Om spår som föräldrarna lämnat i hans liv. Utblickarna till diktarvänner och föregångare innefattar såväl Vergilius som Dante. Med hänvisning till dikterna kan man ibland iaktta hur han betraktar människolivet genom ett kikarsikte.
ANNAT bland rikedomen på motiv är sådant som är knutet till hans egen barndom. Eller hur det kan gå till att förminska en annan människa. Att hålla barndomen vid liv för att förbli en fullständig människa är en återkommande tanke. Och det även, att definiera livet som en människas minnen.
I själva titeln till den här diktsamlingen ligger alltså en inbjudan till läsaren att följa med i alla dessa återblickar. Tröskelhöjande är nog när dikterna ligger nära formen av gåtor med flera svarsalternativ. Men ändå finns här ett, vad man vill kalla meditativt lugn, gripande och smittsamt. Att blicka tillbaka i poeten Lars Hägers sällskap är en välgörande och berikande upplevelse.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com