Fantasin som en tillflykt

EN NY BOK: Kjell Johansson: Dåligt folk (Weyler förlag)

Skillnaden mellan vad som händer i våra huvuden, och bara där, och vad som utspelas i verkligheten är ett viktigt tema i Kjell Johanssons nya roman Dåligt folk. Det är en bok som handlar om hur vi formas av vår omgivning. Men den kan också ses som en författarens självuppgörelse och bekännelse till fantasin som en tillflykt.

REDAN PÅ HÅLL ger huset intrycket av att befinna sig i svårt förfall. Underhållet är eftersatt, vid översvämningar sätts källaren under vatten. Köksgolvet ovanför blir därför halt. Där finns stora råttor. Så ser scenografin ut i Kjell Johanssons berättelse Dåligt folk. Och det är don efter person som uppträder. I den nya romanen återkommer de flesta motiv som författaren inmutat som sina. Allt utspelas i ett förortssamhälle söder om Stockholm.

På några undantag när förblir människorna som de varit redan från början. Deras utanförskap är bestående, självbilderna likaså. Det är det obevekliga livet som bestämmer tågordningen. Återstår den utväg som är tillflykten till fantasin. Det egentligen enda som är värt tillit i den här boken. Slagen till slant blir aldrig riksdaler, hävdade Sven Delblanc i sina mörkaste stunder. Det gäller i hög grad för huvudpersonen David, som också är berättarjag.

KJELL JOHANSSONS ROMAN handlar om en vikarierande skolvaktmästare, som vid ett inhopp i sitt gamla jobb drabbas av ett sammanbrott. Så värst mycket med vaktmästeriet har det dock inte att göra. Tillsammans med en psykoterapeut, som han träffar, rullas allt förflutet upp. Ända sedan barndomen. Pappans tidiga död och därefter idealisering visar sig vara en viktig pusselbit. Men också moderns flykt efteråt in i mörkret. Likaså perioden som följer på ett barnhem. Slutligen en styvfar, som vill sätta pli på den veke pojken. Och göra honom till man.

Särskilt framgångsrik i detta värv blir han dock inte. I stället är det utsattheten och utanförskapet som får dominera Davids liv förloppet igenom. Inför psykoterapeuten berättar han åtskilligt av sådant han egentligen inte vill säga. I varje fall så länge motståndet i överföringen inte slagit till. Då är han mera taktisk och framgångsrik vid mötet i slutet mot romanen med en åklagare, som är i färd med att nysta upp förhistorien till ett mord. Det blir två olika slags förhör. Utan så stor skillnad egentligen.

KJELL JOHANSSON är en av vår litteraturs mest inkännande diktare i människoliv, som nätt och jämnt går ihop. Den nya boken är en barn- och uppväxtskildring med exceptionellt lyhörda insikter i hur människor formas av sin omgivning. Han vet mycket om utsatthet och om att vara i underläge, om uppgivenhet, grymhet, sadism och annan misshandel. Allt detta lämnar åtskilliga spår under skeendets gång.

Låtsaskamraten som förekommer, för tankarna till PO Enquist och dennes dubbelexponeringar av tillvaron. Att den egna faderns vålnad får en plats i sammanhanget, leder givetvis funderingarna till en stor brittisk dramatiker. En del likheter med Hamlet och dennes oförmåga att finna sig tillrätta i tillvaron går också att hitta. Men är knappast något, som hos denne innebär social deklassering till ”dåligt folk”. Ytterligare en dimension ger den återkommande mannen i skogen utanför huset. Kanske diktarens egen dubbelgångare eller en projektion av honom själv? Som betraktare på avstånd av det som händer.

KNAPPAST HAR författaren förut, nästan programmatiskt, så tydligt lyft fram skillnaden mellan vad som händer inom oss i våra huvuden, och bara där. Och det som utspelas utanför. I verkligheten. Kjell Johansson håller ordning på den fördelningen. Eller försöker i varje fall. Så långt det är möjligt.

Som annars inte särskilt ofta i litteraturens värld, ger han oss en påminnelse om Henrik Ibsens bekännelse vilken drivkraften var i skapandet: ”Att dikta är att hålla domedag över sig själv”. I det värvet uppnår Johansson med sin fantasi och inbillningskraft ett fängslande resultat.

Bo-Ingvar Kollberg

Sidstycken.com