TEATER. Uppsala stadsteater, scenen Intiman: Gotlands sak är vår. Text och regi: David Rangborg.
David Rangborg visar i sin uppsättning på Uppsala stadsteater av Gotlands sak är vår att han har blick för och tumme med det komiska. Själv utvecklar han som textförfattare och spelande tränare en balanskonst, som blir hela föreställningens underhållande och publikvänliga signum.
DET FINNS TRE OLIKA folkgrupper på Gotland: sommargotlänningar, vinterfastlänningar och en ursprungsbefolkning. De bägge förstnämnda är samma sak. Den tredje talar en dialekt, som går tillbaka på gutamålet. Den är ibland svår att förstå. Under några decennier saknade denna Östersjöns pärla ett eget militärt försvar. Så är det inte längre.
Om en illasinnad flotta med imperialistiska avsikter hade dykt upp vid horisonten då, hade man legat ganska risigt till. Det är förutsättningen för pjäsen Gotlands sak är vår, som nu premiärvisats på Uppsala stadsteaters minsta scen Intiman. Till det yttre ett stycke bruksteater. Från vad som egentligen är entydigast möjliga utgångspunkt bjuds till lika delar underhållning och en smula tuggmotstånd att ha att fundera på efteråt.
MAN BEFINNER SIG på tryggast möjliga plats hos bostadsrättsföreningen Musslan på fastlandet. Här har man ett extra insatt möte. Vad som ska avhandlas är föreningens beredskap, att i sin samlingslokal ta hand om några av de gotländska flyktingfamiljer som kan komma över havet. Ett inte helt okänt ämne i vårt pågående nu. Och liksom där sätts människornas känsla för ansvar, förmåga till empati, den eventuella viljan att dela med sig men också det demokratiska sinnelaget på prov.
David Rangborg, som tillhör teaterns fasta besättning, har både skrivit texten och deltar på scenen som spelande tränare. Rysslands angrepp sedan i våras på Ukraina står för allvaret. Men det är i första hand satiren och ironin som är de främsta verkningsmedlen. Och det finns en hel del att ta av, när det handlar om mänskliga beslutsprocesser. Och över lag vad som händer, när grannar i samma hus möts för gemensamma överläggningar.
ATT ROLLERNA SEDAN också har närmare till karikatyren än till hur grannar i gemen annars brukar uppföra sig, ger givetvis extra möjligheter att förnöja publiken. Henrik Johansson, som är den drivande i frågan, är väl mest en kuf när han hellre ägnar sig åt utvikningar än att fokusera på ämnet för mötet. Det medtagna spjutet, arvegods från de gotländska förfäderna, är ett av pjäsens helt orimliga inslag. Även Linda Kulle far iväg, fast då till Indien, i sina nummer med yoga och med att sprida energi och kraft. Det är exotiskt på ömsintast möjliga vis. Och förhöjer stämningen. Utan att man egentligen begriper hur det gick till. Som teater kan göra.
Rangborg har själv den inte alltigenom tacksamma uppgiften att vara föreningens samfällda röst, samtidigt som han ska representera sig själv. Ändå är det just att förena dessa egentligen oförenliga åligganden, som han utvecklar till en poängfylld balanserandets konst. Det är den som nog utmärker hela den här föreställningen. I samma anda ställer den självklarheter på huvudet eller driver trivialiteter och klichéer till sin spets. Vilka därmed för några ögonblick återfår sedan länge övergivna eller tömda betydelser.
SOM SIG BÖR i en pjäs som hör hemma i den komiska familjen ingår sedan stumfilmens epok också, att någon jagas av någon annan. Den här gången gäller det att erövra en nyckel, och det blir flera varv runt scenen. Åtföljt av både nästan besinningslösa vredesutbrott och deras motsats inställsamma förhandlingar. Innan föreställningen går i mål. Bashkim Neziraj bidrar till explosiviteten. Medan Simon Rodriguez fullföljer sin roll som det försiktiga förnuftets förespråkare. Först mot slutet avslöjar Kulles Erika att hon som keramiker har en verkstad och ateljé på ön. Och alltså är sommargotlänning.
Så dags har utrikespolitiken också ersatts av en inrikespolitisk fråga. Vad det kostar att ta båten från fastlandet till Visby. Åt andra hållet. Om man inte tillhör ursprungsbefolkningen vill säga. Men då har vi hamnat i en annan berättelse. Den får David Rangborg, med sin säkra blick för och tumme med det komiska, återkomma till nästa gång.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com
Uppsala stadsteater, scenen Intiman: Gotlands sak är vår. Text och regi: David Rangborg. dramaturg: Marie Persson Hedenius, scenografi och kostym: David Rangborg, ljus: Pontus Eklund, ljud: Thomas Hedqvist, mask: Johanna Rönnbäck, kostymkontakt: Merja Laine-Löfström. I rollerna: Henrik Johansson, Linda Kulle, Bashkim Neziraj, David Rangborg och Simon Rodriguez