TEATER. Vasaborgen, Uppsala slott: Forna dagar med Teaterkompaniet Ad hoc, Text: Joakim Sten, regi: Dennis Sandin.
Drömmen om Sverige som i fornstora dar lyfts fram i pjäsen Forna dagar, som inleder det nya Teaterkompaniet Ad hocs verksamhet i Uppsala. Det är en föreställning, inte utan en hel del ironi, som går långt tillbaka i historien för att landa i dagens politiska verklighet. Ole Forsberg i rollen som professorn bär uppsättningen på sina axlar med den äran.
VI ÄR ETT FOLK av frejdad stam och talar ärans och hjältarnas språk. Till för inte så länge sedan sades sådant i huvudsakligen skämtsamma sammanhang. Likadant med begrepp som plikt, ära och fosterlandet. Även svenskheten. Under senare tid har de fått en mera allmän utbredning. Även om de, för somliga, fortfarande befinner sig i vanrykte. Andra försöker haussa upp dem och ge dem betydelsefulla proportioner. Allt utifrån politikens för tillfället rådande konjunkturer. Idrotten ska vi kanske inte dra in. Och detta har hänt, samtidigt som samhällsklimatet blivit flera snäpp hårdare och lite kallare.
Den som vill en smula granska fenomenet närmare, är det nystartade teaterkompaniet Ad hoc med hemvist i Uppsala. Initiativtagare är för Uppsalaborna välbekante regissören Dennis Sandin. Man inleder sin verksamhet med föreställningen Forna dagar. Vad som finns kvar av slottets sydvästra hörn uppe på åsen är spelplatsen. Joakim Sten är författare till den här pjäsen. På det översta våningsplanet har man inrättat en scen. Platsspecifik så det förslår. För inslag i vår historia som emellanåt räknats oss till godo. Ibland missbrukats för olika syften.
HÄR HAR MAN gått bakåt i historien till de grandiosa drömmarna under svensk stormaktstid. Kompletterade med stämningar från de romantiska och nationalromantiska epokerna. Och sedan ytterligare med en i dag omdiskuterad politisk rörelse. Kanske är det så, att folket långt uppe på skogen i norra Europa behöver stärka sin självkänsla. Något ändå inte helt självklart. Med tanke på de ofta använda Björn Borg, Stenmark, Astrid Lindgren, Ingmar Bergman och Abba. Nog har vi så vi klarar oss. Även om Henrik Ibsen 1905 blev norrman.
Både tronen och svärdet har sin givna plats i den här föreställningen. Men eftersom den utspelas i Uppsala får det emellanåt ifrågasatta värdet med bildning vara med. Dessutom Uppsalalitteraturen som f n befinner sig i en uppvind. Ole Forsberg, med gediget förflutet på Stockholms stadsteater, är professorn i persongalleriet. Christoffer Rigeblad student, poet och dennes lärjunge. Kanske är han även en länk till den idealism som gärna frodas på golvet i den unga akademiska världen. Och Joel Schmidt framträder i karolineruniform, en kungens man alltså. Som officer har han kontakt med verkligheten bortom forskningens hank och stör.
MED DE FÖRUTSÄTTNINGARNA hade man kunnat vänta sig en rak pjäs med ett välformulerat innehåll och ett utmejslat budskap. Men pjäsförfattaren och hans regissör satsar i stället på en föreställning, som växlar mellan berättande avsnitt och ett stycke idé- och lärdomshistoria. Med inskott och kommentarer under händelsernas gång, lite sagor, skrönor och rentav drömmar. Där finns referenser till allt från tiden före syndafallet, de nordligt boende hyperboréerna och Magog, Sveriges förste kung. Över Tacitus (på latin) och Jordanes, den gotiske historikern, fram till Gustav Vasa. En översikt visas också i pedagogiskt nit på väggen.
Med högläsning ur Laurentius Petrii och Luthers bibelöversättningar ges det mera från närhåll hämtade stoffet och dess förgrundsfigurer sin rättmätiga plats. Med sägnerna om Gamla Uppsala, det förflutna på blotandets tid och Johannes Bureus. Givetvis också Olaus Rudbeck och dennes Atlantica. Liksom både Eddan och Silverbibeln. Tyngdpukten i dramat läggs på så sätt hos professorn. Med Ole Forsberg i sin stolpande framtoning och med sitt uttrycksfulla minspel och sina exakta tonfall får han det allt överskuggande utrymmet. Det är gjort med imponerande pondus och finess. Och tillför tyngd, tryckstyrka och en vägvinnande dominans åt hela den här kvällen. Där heller inte de ironiska bitonerna är långt borta.
CHRISTOFFER RIGEBLADS STUDENT ger samtidigt föreställningen den veka framtoning som behövs, för att professorns efterlysning i det pågående förfallet av ”det rena blodet”, alltså den karlakarlighet som han saknar, ska framstå desto tydligare. Här finns en politisk dimension, som på sitt sätt också blir en kommentar till konsekvenserna för mansrollen. Efter metoo-årens dominans. Joel Schmidt, för sin del, är som officer i sin tur en produkt av destruktivast möjliga direktkontakt med krigets vidriga verklighet. Erfarenheter som står i bjärt kontrast mot professorns dröm om en pånyttfödd romantiserad svenskhet. Den som, noga besett, därför knappast någon egentligen skulle vilja ha.
Det finns både skämt och allvar i den här uppsättningen. Men mycket utspelas också i en absurd, grotesk och surrealistisk verklighet. Dit hör blotandet på slutet, som även får rent existentiella nyanser. En hel del hör också hemma i retorikens värld och ingen annanstans. Regissören Dennis Sandin och hans ensemble har skapat en ofta expressiv föreställning, vid några tillfällen riktigt gripande. Att apokalypsen på slutet, i asatrons och Havamals efterföljd, kommer lite abrupt och kunde vara mera förberedd i det tidigare, är den egentliga invändningen man vill göra. Mot ett annars väl genomarbetat framförande.
Bo-Ingvar Kollberg
Sidstycken.com
Uppsala slott, Vasaborgen: Teaterkompaniet Ad hoc med pjäsen Forna dagar. Text: Joakim Sten, regi: Dennis Sandin, ljus Mats Öhlin, ljud: Gustav Terneborg, komposition och arr: Mikael Svanevik, rekvisitör, attributör: Ditte Edin, layout: Johanna Westlin, producent: Sandra Jogenby. I rollerna: Ole Forsberg, Christoffer Rigeblad och Joel Schmidt. Föreställningen är producerad i samarbete med Uppsala konstmuseum och Uppsala Stadsteater.